Det var Blue Bird av Hull,
det var Blue Bird, en brigg,
som med sviktande stompar stod pa
Over soten i snostorm med nedisad rigg,
sjalva julafton sjuttiotva.
Surra svensken till rors,
han kan dreja en spak,
ropar skepparn, - All right boys, los av!
Och Karl Stranne fran Smogen blev surrad till rors
pa Blue Bird som var domd att bli vrak.
Han fick Hallo fyrs blank, fast av snoglopp och stank,
han stod halvblind - han fick den i lo,
och i la dar lag Smogen, hans hem, dar hans mor
just fatt brevet fran Middlesborough.
- Na vad sager du Karl, gar hon klar? - Nej, kapten!
Vi far blossa, for har ar det !
Vi har Hallo om styrbord och brott strax i la!
- Ut med ankarna! Batarna ut!
Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott,
som tog baten de hade gjort klar.
- Jag tror nog sa Karl Stranne, att far min gatt ut,
emot oss. Jag litar pa far!
- Bat i la! Bat i la! Det ar far - Det ar vi!
Det ar far min fran Smogen! Halla!
- Bat i l! sjong han ut, di ar har! Jumpa i
alle man - vi blir bargade da!
Det var Stranne, den aldre, en viking, en orn,
som pa julafton sjuttiotva
tog sitt renade brannvin ur vinskapets horn
till att bjuda de skeppsbrutna pa.
- Hur var namnet pa skutan, han sporde och slog
nio supar i spetsiga glas.
- Briggen Blue Bird! - Det tionde glaset han tog
och han slog det i golvet i kras!
- Sa ni Blue Bird, kapten, briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen! var ar da min son?
Var ar pojken, kapten? For var fralsares skull!
Det blev dodstyst bland mannen i vran.
[Bass plays solo over these chords, but just play the chords if you can t solo...
Am]
Gubben Stranne tog sakta sydvasten utav.
- Spara modern, kapten, denna kvall!
Namn ej namnet pa briggen som har gatt i kvav,
namn ej Blue Bird av Hull, ar Ni snall!
Och kaptenen steg upp. Han var gra, han var tard,
stormen tjot, knappt man horde hans ord.
Nar han sade med skalvande rost till sin vard:
- Karl stod surrad och glomdes ombord...