Han låg där i rännsten’, det gjorde han rätt ofta.
I en utsliten rock, och en trasig gammal kofta.
Han hade tappat ena skon, när han fallit omkull.
Han kunde inte gå, nej, han var alldeles för full.
Det var tolv år sen nu, hon hade kastat ut’en.
Bytt alla låsen, och ringt efter snuten.
Det var glömt, inga minnen han bar.
Fast nycklarna hade han kvar.
Det var årets sista kväll, och fullt av folk på gatan.
Raketer flög i luften, det var festligt som satan.
Och alla var så lyckliga, och skåla’ med varann.
Det var ingen som brydde sig om en drucken gammal man.
Det blev natt, den blev kall, och vinden ven kulen.
det började snöa från en himmel så mulen.
Och där låg han och frös som ett svin.
Men då stannar en limousine.
Och bakdörren öppnas, där sitter en kvinna,
hon är vacker och blond, som en sagans gudinna.
Hon säger -Välkommen in, och bjuder så flott,
på cigarr och på en konjak, som värmer så gott.
Och hon smeker hans kind, hennes händer är varma.
och han tar henne ömt, i sina skakiga armar.
Sen får han en kyss så het.
Och den varar en evighet.
Gryningen randas i den frostnupna staden.
Allting är stilla, och där på trottoaren,
under ett täcke av renaste snö
ligger liket av ett fyllo, lämnad där att dö.
Han har frid, han har ro, och fryser ej mera.
Det ser ut som om han sover, och i drömmen så ler han.
För i morse, när klocka slog fem,
kom en ängel och tog honom hem.
