Koppangen

Koppången 
                                    
Här är stillhet å tystnad, nu när marken färgats vit
                                          
från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit
                                             
Jag har stannat vid vägen, för att vila mej ett tag
                                             
å blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag

                                                  
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
                                             
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
                                                 
å jag vet att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är
                                      
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här

                                                   
Där, bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en,
                                           
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
                                              
Vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand på 
                                                   
ett frostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tand
                                    
En sekund är jag evig, å sen vet jag inget mer...
                                          
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
                                                     
Jag är här, å mitt på en frusen väg finns det värme ändå
                                           
fastän snön börjat falla och himmelen blir grå

                                                 
Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
                                            
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
                                                        
å jag vet att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är
                                        
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här