Jag sjunger en visa i vinden
och hoppas att vinden för
min sköna den visan mot kinden
och i hennes öra strör
och hennes hjärta rör.
Jag har varit i länder många
och ej varit i många fler.
Nog skulle jag a gånga,
om du mig därom ber.
Och kärligt på mig ser.
Men önska mig lycka på färden
när jag nu ifrån dig drar.
Och orsaken, Ann-Katrin, är den
jag kan ej stanna kvar
där jag ej din kärlek har.
Jag sjunger en visa i blåsten,
jag sjunger en visa i storm.
Mitt hjärta är som en gråsten,
mitt hjärta har mist sin form.
Men hör på min marsch under månen,
den gungar i stadig moll.
Den passar ej på grammofonen,
den handlar om dig, ditt troll.
Att ditt hjärta är ett såll.
Och min smärta är enorm.