Det var Blue Bird av Hull,
det var Blue Bird, en brigg,
som med sviktande stumpar stod på
Över Soten i snöstorm med nedisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå.
Surra svensken till rors!
Han kan dreja en spak,
ropar skepparn, - All right boys, lös av!
Och Karl Stranne fran Smögen blev surrad till rors
på Blue Bird, som var dömd att bli vrak.
[VERSE 1]
Han fick Hållö fyrs blänk, fast av snöglopp och stänk,
han stod halvblind - han fick den i lo,
och i lä där låg Smögen, hans hem, där hans mor
just fått brevet från Middlesborough.
- Nå, vad säger du Karl, går hon klar? - Nej, kapten!
Vi får blossa, för här är det !
Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä!
- Ut med ankarna! Båtarna ut!
[VERSE 2]
Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott,
som tog båten de hade gjort klar.
- Jag tror nog sa Karl Stranne, att far min gått ut,
emot oss. Jag litar på far!
- Båt i lä! Båt i lä! Det är far - Det är vi!
Det är far min från Smögen! Hallå!
- Båt i lä! sjöng han ut, di är här! Jumpa i
alle man - I blir bärgade då!
[VERSE 3]
Det var Stranne, den äldre, en viking, en örn,
som på julafton sjuttiotvå
tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn
till att bjuda de skeppsbrutna på.
- Hur var namnet på skutan, han sporde och slog
nio supar i spetsiga glas.
- Briggen Blue Bird! - Det tionde glaset han tog
och han slog det i golvet i kras!
[VERSE 4]
- Sa ni Blue Bird, kapten, briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen! var är då min son?
Var är pojken, kapten? För vår frälsares skull!
Det blev dödstyst bland männen i vrån.
[Bass plays solo over these chords, but just play the chords if you can t solo...
[VERSE 5]
Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav.
- Spara modern, kapten, denna kväll!
Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav,
nämn ej Blue Bird av Hull, är Ni snäll!
Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd,
stormen tjöt, knappt man hörde hans ord,
när han sade med skälvande röst till sin värd:
- Karl stod surrad och glömdes ombord...
